Flytta till Bangalore – en chock för alla sinnen

Nu är det snart två veckor sedan vi kom till Bangalore och till det hotell där vi bor tillfälligt nu i början. Två veckor som vi till stor del fått ägna åt administration för att få den nya vardagen att fungera. Som att ordna med telefonabonnemang, skolbussbokningar och med hyrmöbler till det hus vi inom kort ska flytta till. Men det har också varit två omvälvande veckor fyllda av nya intryck.

När man flyttar till Bangalore måste man i början tvinga sig att se bortom det första myllret av intryck. Annars är det lätt att känna sig överväldigad. Kontrasterna i Bangalore är enorma och utanför de stillsamma områden som är ”gated” råder mer eller mindre ordnat kaos dygnet runt. Tar man en biltur här kan vägen plötsligt ta slut. I bästa fall ersatt av grus. I värsta fall av ett stort hål.

Ser man sig om är det djur överallt – flockar av gatuhundar springer längs gatorna eller ligger ihoprullade och vilar längs trottoarerna. Hönor med kycklingar eller kor som står och äter ur sophögar längs huvudvägen.

Överallt skjul och vagnar där det säljs allt från blommor och kokosnötter till krukor och enorma statyer. En amerikansk föreläsare kallade i ett av sina klipp den lokala stadsmarknaden i Bangalore för ”an assault on all of your senses” https://www.youtube.com/watch?v=cjLdMVYL3mc. Vilket tyvärr är en ganska träffande beskrivning av hur det kan kännas i vissa situationer.

Nedskräpningen – ett problem överallt utom i rika områden

Nedskräpningen är slående och på vissa håll bildar högarna av sopor närmast murar runt vägarna. För vår egen del tycker jag att det är bra att vi, och inte minst barnen, får se också denna verklighet. Dels för att det ger en sannare bild av världen än om vi enbart hade stannat i de lyxområden där till och med vissnade löv genast tas om hand av parkpersonalen, men också för att problemen med överkonsumtion och plastavfall blir så tydliga. En tur genom staden väcker nästan automatiskt mängder av tankar på vad vi själva skulle kunna göra för att bidra till en mer hållbar och solidarisk värld. Och inte minst tankar på ansvarsfördelningen mellan den rika och den fattiga delen av världen https://lindien.se/2022/03/16/varme-klimat-och-stjarnbilder/.

Att vänja sig vid att se bortom alla intryck och bortom allt skräp tar ett tag. Men när man väl gör det möter man mängder av vänliga människor. Vilket också var den slutgiltiga poängen i det amerikanska klippet jag nämnde ovan. De flesta med en till synes imponerande förmåga till omtänksamhet och tålamod i stressande eller nya situationer. Till exempel har jag under den här – visserligen korta tiden – inte sett några som helst tecken till aggressivitet i trafiken. Och det trots trängseln och de långa väntetiderna överallt. Det är imponerande att se hur de flesta tar trafiksituationen med ro och släpper fram varandra utan minsta irritation.

”Lane discipline gives you long life”

Att flytta till Bangalore innebär dock att man tvingas byta kriterier för vilka trafiksituationer som stressar en. Hade man utgått från en svensk kontext skulle man behöva vara mer eller mindre rädd större delen av tiden. Vilket man inte orkar i längden. Men helt avslappnad är det svårt att känna sig. Framför allt är det filkörningen, eller bristen på sådan som i alla fall jag tycker är påfrestande.

Av tidigare nyhetsrapportering att döma har det gjorts försök för att få trafikanter att hålla sig till filanvisningarna (https://timesofindia.indiatimes.com/city/bengaluru/lane-discipline-key-to-traffic-decongestion/articleshow/62435352.cms). Över många vägar hänger enorma blå vägskyltar med uppmaningen ”Lane discipline gives you long life”. Men trots att detta inte verkar följas i någon större utsträckning har vi hittills inte sett någon olycka (tack och lov).

Tutandets betydelse i Indien

Att olyckorna inte är fler än de är kanske beror på att trafiken trots omfattningen ändå rullar relativt långsamt. De flesta som ger sig ut på vägarna verkar också vana vid hur man kör här. En av våra vänner i Sverige som kommer från Bangalore har förklarat för oss att det ständiga tutandet inte alls är ett uttryck för ilska. I stället är det en slags kommunikation. Ett tut = ”Jag ligger vid sidan av dig”, två tut = ”Nu kör jag om…”

Här i Whitefield där vårt hotell ligger är trafiksituationen den värsta i hela Bangalore som jag har förstått det. Bilar, motorcyklar och auto-rikshaws kör i en ständig ström på gatan utanför. Och precis som på många andra platser i världen är det vanligt att köra utan hjälm men med munskydd. Det mesta, inklusive stora fönsterrutor, går att transportera genom att den som sitter bak på motorcykeln håller i det. Jag är tacksam för att vi har vår skicklige chaufför som vant kryssar fram och tillbaka i korsningarna. Även i dem som vid en första anblick verkar fullständigt omöjliga att ta sig in i eller ut ur.

Första dagen med skolbuss

Eftersom vi just nu bor långt från den internationella skola där barnen går måste de åka skolbuss i en och en halv timme varje eftermiddag. Första gången som jag skulle möta dem vid bussen var jag inte säker på om jag ens väntade på rätt ställe. ”The street outside the hotel” är ju en inte beskrivning som är på millimetern exakt. Under de tjugo minuter som jag fick vänta innan bussen kom hann jag fundera mycket på vad jag skulle ta mig till om barnen skulle råka gå av någon annanstans och gå vilse i Bangalore. Hur skulle jag lösa en sådan situation? Var skulle jag ens börja?

Jag blev tvungen att ringa till den ”bus nurse” som alltid är med barnen på bussen. Hon försäkrade mig att hon inte skulle släppa av barnen om inte jag var där. Strax därefter bromsade den gula bussen in framför mig och barnen klev av efter första dagen i sina skoluniformer – mycket lugnare och tryggare än jag i allt det nya.

Stridsplan och ytterligare en flytt

Att ”strosa på gatorna” där vi nu bor är svårt. Därför har det tyvärr blivit mycket tid på hotellrummet under de här första veckorna. Det har också blivit mycket tid att följa nyhetsrapporteringen kring invasionen av Ukraina, som är toppnyhet också i indiska dagstidningar. Och som känns skrämmande nära trots att vi just nu befinner oss i en annan del av världen.

Jämfört med Sverige är militärens närvaro på många sätt mer synlig i Bangalore, i form av till exempel avspärrade militärområden och reklamskyltar om att gå med i flygvapnet. Flera gånger om dagen dånar också stridsplan över himlen i området där vi bor och för varje gång blir det ytterligare en påminnelse om det krig som just nu pågår.

Från och med i morgon blir vi dock tvungna att fokusera mer på annat under några dagar då vi efter en hel del turer ska flytta ut från hotellet till ett tillfälligt hus i det område där vi sedan också ska bo. Vårt ”riktiga” hus får vi förhoppningsvis inom en månad, men när det gäller att skaffa hus verkar nyckeln här som i alla andra situationer vara tålamod och att inte stressa upp sig. Ett besked är bara ett besked tills man får ett nytt.