Det mest inspirerande med att bo i Indien

Så har det blivit dags för ännu en flytt för oss – den tredje på kort tid. Men den här gången flyttar vi bara en bit bort på samma gata. Och till ett nästan likadant hus som det vi nu bor i. På grund av ett antal komplicerade förvecklingar vid kontraktsskrivandet (som jag ännu inte har förstått själv) kunde vi bara bo en månad i vårt nuvarande hus. Det visste vi redan när vi flyttade in, så mycket av våra saker står fortfarande kvar i flyttlådorna och kan enkelt flyttas över när lastbilen kommer i morgon.

Ändå tar det alltid en del tid och energi att flytta. Överlämningar och inspektioner måste tajmas. Saker tappas bort och oväntade saker händer. När man som svensk flyttar i Indien tillkommer dessutom alla dessa detaljer som man inte är riktigt van vid. Till exempel verkar det vara regel att säkringar och elektricitet aldrig fungerar som de ska när man flyttar in. Och då måste man ägna ett antal dagar åt att kontakta och bjuda hem diverse hantverkare. Där jag aldrig förstår vilka av dem jag bara kan släppa in för att göra jobbet. Och vilka av dem jag förväntas bjuda på te.

Statussymboler förutom badrum

Nu har jag börjat inse att de som dröjer sig kvar trots att felet är åtgärdat eller konstaterat förväntar sig te. En annan detalj som kan skapa frustration i början när man flyttar in i ett indiskt hus är strömbrytarna. Den som sett ”Världens sämsta indier” vet att det är status här att ha många badrum (https://quizlet.com/525722621/so-prov-varldens-samsta-indier-och-stencilen-flash-cards/). Helt fritt tolkat utifrån egna observationer verkar det också ses som en lyx att ha många strömbrytare. Och att ha dem överallt. i alla rum. Placeringen av dem är inte heller alltid helt intuitiv. Till exempel sitter knappen för taklampan ofta inte alltid innanför dörren. Längs med golvlisten i andra ändan av rummet är istället en ganska vanlig placering.

Att tända en lampa i Indien

Om man behöver gå in i ett sådant rum på kvällen för att hämta någonting måste man först lysa sig fram med mobilen tills man lokaliserat den rätta raden av strömbrytare, som då alltid består av minst tio knappar. Sedan får man börja med en i taget. I bland slår man på en fläkt. I bland händer till synes ingenting. Det är ännu värre, för då kan man ha råkat stänga av luftkonditioneringen någonstans och när man väl upptäcker det minns man inte längre vilken knapp som satte på den.

När vi nu efter en månad börjat lära oss vilken knapp som går vart är det alltså dags att flytta till ett annat hus. Med minst lika många strömbrytare. Men knappar och te eller inte te är så klart bara detaljer. Den här gången har vi i alla fall lyckats få ett huskontrakt som gör att vi slipper fler flyttar under vår tid i Indien.

Det mest inspirerande med att bo i Indien

Eftersom vi hade nyckelöverlämning till huset i helgen kunde vi inte lämna Bangalore. Lördagens aktivitet blev därför långlunch på en restaurang med trädgård inne i stan. Från gatans kaos steg vi in bland blommande höga träd, fågelsång och porlande fontäner. En helt ljuvlig miljö att sitta länge i och njuta av det indiska köket.

Men först skulle vi ta oss dit. Just lördagstrafiken måste vara den värsta på hela veckan. Varje gång som jag tror att jag börjar vänja mig vid den indiska trafiken får jag se någonting nytt. En massa får inklämda på passagerarsätet i en helt vanlig bil. Eller vespor som utmanar alla ens föreställningar om hur mycket överlast det går att transportera https://lindien.se/2022/02/25/att-flytta-till-bangalore/.

Och var man än kommer i staden ser man människor med bar överkropp sitta på knä framför de små hinduiska bönehus som finns överallt på trottoarerna. Mitt i den enorma trängseln och larmet från trafiken där filer och rödljus inte respekteras. Till synes helt oberörda utför de sina ritualer. Just detta tycker jag är något av det mest inspirerande med att bo i Indien. Att få se hur de flesta klarar att lugnt fokusera på sina sysslor och fortsätta med sina liv. Precis oavsett vilket kaos som pågår runt omkring dem.

Myggmedel för en indisk utebio

I just vårt område är det dock sällan kaos. Det mest inspirerande här är istället alla olika nationaliteter man lär känna. Och de många gemensamma aktiviteterna. Just den här lördagskvällen anordnades en utebio med mat på gräsplanen i parken. I princip alla familjer, indiska såväl som expats satt kvar på filtarna och umgicks till långt efter mörkrets inbrott.

Enda nackdelen med att bo i ett litet område där det alltid är någon ute på gatorna är att jag i bland kan längta efter att få vara själv en stund. Få ta en kvällspromenad helt i tystnad. Det förmodligen enda sättet att göra det här är att gå till gymmet och ställa sig på löpbandet. Vilket också har lett till att jag börjat springa betydligt mer än jag gjorde hemma. Så kanske är det också någonting bra trots allt.

Någonting som definitivt är en fördel med by-karaktären är i alla fall att man kan alltid få hjälp av någon när man behöver det. Till exempel med att få låna sydkoreanskt myggmedel när myggorna börjar anhopas i den ljumma kvällsluften. Det svenska barnvänliga myggmedel som vi tagit med (och som faktiskt skyddar förvånansvårt bra på dagen) visade sig inte vara tillräckligt för en hel utebio i mörkret. Och ställd inför reella hot som Dengue och japansk encefalit får man i bland göra undantag från sin jämförelsevis lite töntiga princip att undvika kemikalier.