Menton - rivierans pärla
Europa

En vecka i Menton

Mitt förhållande till Menton började egentligen redan när jag var barn – långt innan jag själv hade besökt den lilla staden i södra Frankrike. Min mamma brukade berätta för mig om hur hon som ung hade tågluffat runt i Europa, fullständigt planlöst. Tills hon stapplade av tåget i Menton och nästan omedelbart bestämde sig för att stanna där resten av månaden.

 

Den mysiga staden mellan Medelhavet och Alperna som hon beskrev blev till en inre bild även hos mig. Och jag bestämde mig för att någon gång åka dit. Det skulle dröja till 2007 innan det blev verklighet. Den sommaren bilade jag och Lars längs Frankrikes kuster. Och det sista stoppet på resan innan vi vände hemåt genom Italien blev Menton.

 

Och ja, Menton visade sig vara som jag föreställt mig. Charmiga hus och snirkliga gränder. Inramat av dramatiska berg och de långa, ljusa klapperstensstränder. Dessutom, i mitt tycke, en både lugnare och mysigare stad än till exempel närliggande Nice. 

Hamnen i Menton. Men utsikt mot Italien.
Stranden vid hamnen. Härifrån kan man lätt promenera till Italien om man vill.

Att Menton är litet och nattlivet lugnt såg vi som positivt även när vi var där på egen hand. Och har man tänkt åka till den delen av Franska rivieran med barn känns Menton som en perfekt utgångspunkt. Att ta dagsturer till Nice, Monaco eller Italien är lätt. Men staden är också tillräckligt stor och mångsidig helt på egen hand. Så tänkte vi när vi nu återvände till den lilla pärlan vid italienska gränsen – den här gången tillsammans med våra barn.

Menton med barn
Från Menton har man utsikt över både Medelhavet och Italien.

Dagsutflykter och vandring

Då, för femton år sedan hann vi med ganska många dagsturer i omgivningarna utan att veckan kändes det minsta stressig. Vi tog tåget till närliggande Nice och Monaco, vilket var enkelt eftersom det mesta inklusive tågstationen ligger på gångavstånd i Menton. Med buss åkte vi upp i bergen ovanför staden. För att vandra och för att besöka en av de många charmiga bergsbyar som ligger utspridda mellan topparna. Och på en restaurang i den lilla byn åt vi en oförglömlig lunch med hisnande utsikt över Medelhavet.

Allt det är egentligen fullt görbart även med tre barn. Och jag hade hoppats på att hinna bocka av åtminstone några av punkterna under veckan. I alla fall dagsturen till Monaco, som alla barnen gärna ville göra. 

Den här gången var vi dock fler viljor som skulle samsas. Förutom vår familj var också min syster med familj med på resan. De bilade dock inte ner tillsammans med oss. Utan lyckades istället ta sig till Nice efter en närmast kafka-liknande process som nästan förtjänar ett eget inlägg.

Flygkaos igen

Utan att skriva ett sådant kan jag ändå berätta att det hela började med ett inställt flyg från Göteborg till Nice. Och efter att flygbolaget bokat om rutten till en resa med byte, ställdes även det korta bytesflyget mellan Göteborg och Stockholm in. Som de alltså blivit ofrivilligt ombokade till. Varpå de på grund av att de inte kunde åka med det inställda inrikesflyget också nekades att ta själva huvudflyget från Stockholm. En moment 22-härva som inte ens resebolagets representanter verkade veta hur de skulle lösa.

Jag är verkligen glad att vi tog beslutet att välja bil när vårt flyg ställdes in https://lindien.se/2022/07/26/bila-i-europa-med-barn/. Och efter den förvånansvärt smidiga sträckkörningen funderar jag på om vi ens kommer att överväga flyg som transportmedel nästa gång vi ska ut och resa i Europa.

Men länge var det alltså osäkert om det skulle bli någon gemensam syskon- och kusinsemester. I elfte timmen löste sig dock allt. Och från Nice flygplats tog sig syster med familj enkelt vidare med tåg till Menton, där vi möttes upp.

En tillräckligt stor stad 

Barnen var lättade och glada över att kusinerna kommit fram. Och ville därför enbart göra gemensamma aktiviteter under veckan. Vilket innebar att vi fick skippa den planerade Monaco-turen. Ingen ville heller vandra i bergen -utom jag. Jag fick därför göra det på egen hand under en av dagarna. Fokus under veckan blev istället att umgås, bada och att uppleva Menton.  

Och så här i efterhand är jag faktiskt nöjd med beslutet att stryka dagsturerna. För även om Menton är litet jämfört med till exempel Nice och andra städer på rivieran, erbjuder det ändå mer än tillräckligt att utforska för den som enbart ska stanna en vecka.

Den gamla stadsdelen

Den som googlar Menton hittar otaliga varianter av samma motiv. De pittoreska och färgglada hus som utgör den gamla stadskärnans silhuett mot havet. Och det är helt klart den delen av staden man ska lägga sin tid på om man bara ska stanna en vecka.

Mentons signum - de färgglada husen.
Mentons signum – de färgglada husen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vandrar man uppåt de smala, branta gränderna, som är sevärda i sig, kommer man till de vackra kyrkor som även på långt avstånd ses resa sig över staden. Hit var det lätt att gå även med de minsta barnen. Däremot stannade femåringen hemma när vi turades om att varsin kväll ta oss vidare upp i de smala gränderna, upp mot stadens topp.

Riktigt ända upp till toppen av staden går det dock inte att komma om man bara vandrar i gränderna. För att nå de högsta delarna måste man också gå vidare in på den gamla kyrkogård – Cimetiere du Trabuquet som ligger där.

Cimetiere du Trabuquet

När jag besökte kyrkogården var det kväll och utsikten från den var magisk. Jag sänder verkligen en tacksamhetens tanke till den man som släppte in mig på kyrkogården så att jag inte gick miste om upplevelsen det var att få promenera runt i det vita medelhavsljuset på toppen av Menton.

Cimetiere du Trabuquet på toppen av Menton.

Eftersom jag inte hade kollat upp öppettiderna för kyrkogården på förhand kom jag precis när grindarna höll på att låsas. Och mannen som höll på att dra kedjan runt dem sa först till mig att jag fick komma tillbaka nästa dag. Därefter frågade han var jag kom ifrån och när han fick höra att det var ”la Suède”, utbrast han: ”Ah, Stockholm!”.

Jag frågade aldrig om han trodde att jag kom därifrån, eller om han bara kommit att tänka på Sveriges huvudstad sådär apropå. Men efter vår korta konversation fick jag i alla fall förtroendet att själv gå runt på kyrkogården så länge jag ville trots att den egentligen var stängd. Jag behövde bara komma ihåg att dra igen låset till grindarna efter mig när jag var klar med rundturen. 

Det var en kyrkogård som visade sig vara full av historia och ovanliga gravar. Rum av sten där det gick att slå sig ned. Vackra utsmyckningar och byggnader som avtecknade sig mot havet långt där nere. I över en timme promenerade jag runt utan att upphöra att fascineras. Men det bästa med kyrkogården var ändå den otroliga utsikt som man hade därifrån. Över Menton, Medelhavet och över de magnifika berg som ju faktiskt utgör Alpernas avslut mot havet https://carpementon.com/2013/10/19/alptoppar-runt-menton-alpine-peaks-around-menton/.   

En ny språklig trend?

Att fransmän man möter har en uppfattning om eller åtminstone någon kommentar om just Sverige tycker jag ganska vanligt – och bara roligt. Ända sedan jag som 20-åring bodde i Frankrike har jag upplevt det som att de flesta man möter är genuint intresserade av andra länder och språk. Faktiskt har jag sällan mött den där omtalade oviljan av att ens försöka på engelska, som en del svenskar vittnar om.

Men de senaste gångerna som jag varit i Frankrike har jag istället märkt tecken på motsatsen – en ovilja att prata franska med mig som turist. Många verkar helt enkelt förutsätta att jag mitt mitt utseende helst talar engelska – och därför svarar de på engelska även när jag frågar något på franska. 

Det skulle naturligtvis kunna bero på att jag inte talar lika bra franska längre som jag en gång gjorde. Samtidigt förstår de ju uppenbarligen mina frågor eftersom de besvarar dem. Och jag tycker ärligt talat att det känns lite ledsamt att inte fullt ut få använda ett språk som man behärskar – de få gånger som man får chansen till det. Eftersom jag inte kan minnas att det här brukade hända mig tidigare funderar jag på om det är en ny trend på uppseglande.

Men. Givetvis beror detta mycket på hur turisttäta orter man besöker. Och även inom städer med mycket turister, som Menton, räcker det med att gå några gator bort från de stora restauranggatorna för att språket som råder åter ska vara franska. Tack och lov.

Inspiration till nästa bilresa

Barnen lät sig i hur som helst inte nedslås av detta fenomen. För flera av dem blev veckan tvärtom en inspiration till att lära sig mer franska. Den minsta kusinen övergick till och med till att prata en slags egenkonstruerad låtsas-franska, Som bestod i att dra ut på stavelserna i de svenska orden och lägga på ett franskt uttal. Till exempel ”Aaaakt diiiig” när hon önskade att någon på trottoaren skulle flytta på sig. I de flesta av fallen blev det dock ingen respons på ”franskan” från den hon försökte tilltala.

Språkligt är Menton dessutom lite speciellt jämfört med de flesta andra franska städer. Med sitt läge precis vid italienska gränsen är det sommartid nästan lika vanligt att höra italienska på gatorna som franska. Jag tror att det var just italienskan – och inte minst utsikten mot Liguriens vackra berg, som under veckan som gick fick mig att börja drömma om Italien igen. Och om att få resa runt bland Liguriens mysiga små byar.

På hemvägen stannade vi till på en högt belägen rastplats längs motorvägen i Italien. Och medan vi under tystnad åt våra medköpta baguetter och tittade ut över havet, började jag i huvudet redan planera för nästa bilresa. Kanske blir den till Ligurien. Först ska dock barnen få återhämta sig lite från de många milen i bil. Men eftersom hemresan gick om möjligt ännu mer smidigt än ditresan, dröjer det förhoppningsvis inte alltför länge innan också de kan känna sig sugna på att åka söderut igen.

 

One Comment

  • Anna-Clara af Ekenstam

    Hej Linda!

    Tack för Pingback till min site. Roligt att läsa att ni hade en bra semester i den lilla medelhavspärlan Menton.
    Roligt att läsa dina inlägg! Vi var på väg till Indien på en drömresa men så kom Covid… Nu har vi inte tagit upp planeringen igen. Men kanske om ännu något år eller två – vem vet 🙂

    /Clara

Leave a Reply

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *