En vandring i bergen ovanför Menton
Egentligen borde jag kanske inte skriva om vandring överhuvudtaget. Risken finns ju att någon seriös vandrare råkar googla sig fram till det här blogginlägget – och blir besviken. För det här handlar inte om någon riktig vandringsresa. Någon sådan har jag aldrig åkt på. Jag äger inte ens någon vandringsutrustning. Inga friluftsbyxor och inget trangiakök. Bara ett tält som jag spontanköpte ett år när jag drömde om att ge mig ut i vildmarken.
Drömmen om att vandra
Men drömmer om att vandra gör jag ofta. Ser jag ett erbjudande om en vandringsresa i en dagstidning läser jag alltid vidare, oavsett om datumen den ska äga rum är omöjliga och jag jobbar då. Och oavsett om jag redan hunnit se priset. Som nästan alltid är för högt i just sådana annonser.
Resereportage och bloggar om vandring brukar jag också fastna för. Till och med rena informationssajter om vandringsleder kan vara fantastisk verklighetsflykt. Att i tanken få planera sina stopp längs spanska pilgrimsleden, eller att fundera över vilken etapp i Cinque terra man vill börja beta av https://www.cinqueterre.eu.com/sv/cinqueterre-vandringsleder kan göra nästan vilken vardag som helst bättre.
Småvandra med barn
Just vandringar hör dock till de svårare resorna att göra tillsammans med barn. I alla fall om man har flera mindre barn. Alla vill gå olika långt och någon vill inte vandra alls. En lösning är att nöja sig med att ”småvandra” tillsammans. Inte ge sig ut på långa strapatser och inte viga hela resor åt vandring. Men att ta chansen när den ges. Ofta finns fina korta sträckor eller stigar som det går att vandra en bit på tillsammans med barn. Inte minst i Sverige där naturen är lättillgänglig och lederna ofta tydligt utmärkta.
Men även när det gäller korta vandringssträckor är det i bland lättare att ge sig ut själv än att tvinga med hela familjen. Och reser man två föräldrar är det ofta fullt görbart att klämma in lite vandring. Även om inte barnen är sugna på det. Just så gjorde vi i somras, då jag ägnade en halvdag av vår vecka i Menton https://lindien.se/2022/08/12/menton-med-barn/ åt att på egen hand vandra i bergen ovanför staden.
Då var det inte själva vandringssträckorna som satte stopp för att ta med barnen, utan högsommarvärmen . Så medan övriga i sällskapet tog en dag på stranden packade jag en liten ryggsäck, drog på mig joggingskorna och begav mig mot busstationen i centrala Menton.
Bergen ovanför Menton
Precis som jag skrivit om i mitt tidigare inlägg, ligger Menton vackert inramat av havet och bergen. Det är bergen som ger staden dess särskilda karaktär – och faktiskt är de en del av Alperna. Här finns massor av vandringsmöjligheter, både om man vill spontanvandra och om man vill gå någon av de större GR-lederna – som bland annat beskrivs fint här: https://strovtagivarlden.com/vandring-gr-leder-menton-franska-rivieran/.
Sainte-Agnès – en bergsby som inte får missas
När Lars och jag var i Menton förra gången tog vi oss med ömsom lokalbuss ömsom fötter upp till den högst belägna bergsbyn Sainte-Agnès. Det är en sagolikt vacker by som brukar beskrivas som ett måste-besök när man utforskar omgivningarna runt Menton https://www.menton-riviera-merveilles.co.uk/menton-and-its-coastline/the-riviera-and-its-hilltop-villages/sainte-agnes/. Och att vandra i de smala medeltida gränderna var verkligen magiskt. Genom ett öppet fönster i ett av de blomsterprydda små stenhusen kunde vi höra hur någon spelade piano. I övrigt var allt stilla och tyst. Helt fjärran från större turisttäta medeltida städer.
Runt Sainte-Agnès var vandringsstigarna lätta att hitta. Vilket var tur eftersom vi den gången var närmast helt oförberedda och saknade karta. Ändå lyckades vi få uppleva såväl lite vandring på pittoreska naturstigar som ett restaurangbesök med hisnande bergsutsikt.
GR-led 51 från Castellar
Jag hade mer än gärna återvänt till samma by och dess fantastiska omgivningar så här femton år senare. Men den halvdag som jag i somras hade till mitt förfogande var en söndag, vilket innebar glesa bussturer upp i bergen. Därför fick det bli första bästa avgång åt rätt håll. Jag hamnade bredvid fem franska tanter och farbröder på en liten lokalbuss med destination Castellar.
Från Castellar skulle man kunna gå en av de större vandringslederna lyckades jag googla mig till. Dessa så kallade GR-leder har olika nummer beroende på sträckning. Och en av dem, nummer 51 har alltså (bland annat) en etapp mellan Castellar och Sainte-Agnès. Som jag bestämde mig för att gå en bit av.
Att hitta leden var dock inte jätteenkelt utan hjälp, trots att byn var väldigt liten (men gullig). Jag kunde inte någon skyltning eller annan vägledning när jag vandrade runt ytterkanterna av de små stengatorna. De ganska översiktliga beskrivningar som jag hittat på nätet hjälpte inte heller. Och de få personer som precis som jag hade åkt hela vägen upp till Castellar var – vid det laget som jag insåg att jag behövde hjälp – sedan länge borta.
Hjälp i nöden
Tack och lov för den trevlige herre som avbröt fikastunden med sin fru på byns torg och kom till undsättning. Till och med på håll hade han sett att jag verkade lite vilsen. Och medan han visade mig den rätta vägen förbi det lilla kapellet och in bland vildvuxna snåriga olivträd i byns utkant frågade han varifrån jag kom. ”Ah, la Suède! Andersson?” Det är verkligen en ganska charmig och rolig vana som många fransmän har, att gissa på ett svenskt efternamn när de får veta att man kommer från Sverige.
En vandring bland molnen
Tack vare denne hjälpsamme herre fann jag i alla fall till slut led GR51. Som inte alls var komplicerad att ta sig till när man väl visste vägen dit. Jag hann sedan vandra en bit av leden i riktning mot Saint-Agnès innan jag behövde vända tillbaka. Det var en bitvis smal stig, inbäddad i vildvuxen grönska. Ändå hade man från den en fantastisk utsikt över bergen, vars högsta toppar låg dolda i molnen. Att himlen inte var lika klar som nere vid kusten var enbart skönt, eftersom det var varmt ändå att vandra mitt under högsommaren.
Det blev en kort men minnesvärd vandring bland molnen och bland de vilda olivträd som breder ut sig överallt i naturen runt bergsbyarna. Redan efter några timmar var det dags att vända nedåt mot Menton igen, Eftersom naturen är så fullkomligt annorlunda och enslig uppe i bergen, kändes det nästan konstigt att tänka sig att havet och stadslivet låg så nära.
En magisk utsikt
Att vandra den biten som jag gjorde med lite större barn hade varit fullt möjligt, speciellt under någon annan månad än juli. Men jag var ändå nöjd med beslutet att denna gång vandra på egen hand. Inte minst eftersom det inte gick någon buss när jag kände mig redo att åka tillbaka till Menton. Så i stället för att vänta valde jag att förlänga vandringen och till fots gå den slingrande serpentinvägen mot Menton. Vilket nästan blev dagens finaste etapp.
I princip hela vandringen ner bjöd på en fantastisk utsikt över Menton, de omgivande kullarna och havet. Den gav en helt annan känsla än bussturen för hur högt upp de omgivande byarna verkligen befinner sig. Och för hur magnifika bergen ovanför Menton är…