Flyga själv med barn till Indien

Tillbaka i Bangalore! Efter en intensiv regnsäsong är vädret just nu perfekt här. Vindarna ljumma och från korgstolen på balkongen där jag sitter och skriver kan man höra den intensiva fågelsången från de omgivande träden under hela dagen. Det känns nästan som att jag aldrig har varit härifrån. Ändå är det bara en vecka sedan jag kom hit. En vecka sedan jag åkte sträckan Göteborg – Paris – Bangalore själv med alla tre barnen.

 

Det är en rutt som börjar kännas välbekant, även om vi åkte i motsatt riktning i somras. Den gången inledde vi dock med ett nattflyg, vilket fick resan att kännas både kortare och mindre tröttsam. Men förra veckan var det upp i ottan som gällde…

Äntligen tillsammans igen

Av olika anledningar valde barnen och jag att stanna kvar i Sverige efter sommaren, medan Lars flög tillbaka för att jobba. Så efter många veckor i från varandra känns det fantastiskt att återigen få vara tillsammans hela familjen. 

 

Men att flyga själv med tre barn mellan Sverige och Indien är verkligen ingen piece of cake. Särskilt inte när mellanlandningen sker i Paris. Charles de Gaulle flygplatsen måste vara en av de värsta flygplatserna i Europa att byta flyg på. Kanske rentav den allra värsta. I restipstrådar på nätet beskrivs den ofta som rörig och i en kommentar även som en Kafka-liknande upplevelse https://www.reseguiden.se/diskussioner/charles-de-gaulle-tips-rad-24416.

 

När vi bytte där i somras skrev jag om hur jag för första gången kände ett behov av att skaffa en sittresväska till femåringen, på grund av de långa köerna i säkerhetskontrollen https://lindien.se/2022/07/26/bila-i-europa-med-barn/. Den här gången fanns det dock ingen tid för att sitta och vänta, under de 90 minuter vi hade på oss för bytet.

Charles de Gaulle flygplatsen – en lång labyrint

En och en halv timme borde egentligen vara tillräckligt lång tid för att byta flyg på en europeisk flygplats. Men Charles de Gaulle känns i bland som en stor labyrint, där vägarna till rätt gate på många ställen inte går via stora skyltade stråk. I stället får man fråga sig fram och gå små sidovägar och trappor som inte går att hitta på egen hand. Kommer man med flyget från Landvetter måste man dessutom börja med att åka buss till en annan terminal. En buss som inte går särskilt tätt. Och som köerna ringlar långa till.

 

Lars hade redan på förhand uppmanat oss att gå före i köerna. Eftersom vi annars inte skulle ha någon chans att hinna med flyget till Bangalore. Även utan barn är anslutningen svår att hinna med och han har flera kollegor som har missat flyget med samma bytestid.

Ett mardrömsbyte

Men att tränga mig före är någonting jag har väldigt svårt för. Det rättvisa köandet ligger fortfarande djupt rotat i min svenska identitet. Så när vi kom av första flyget började vi med att ställa oss längst bak i den långa kön till anslutningsflyget. Tills vi efter någon halvtimme insåg att kön knappt rörde på sig över huvud taget. Och att det berodde på att nästan alla nya inkommande resenärer trängde sig före den långa organiserade kön.

 

Därefter bytte vi strategi och följde efter den massa som såg mest stressad ut. Visade upp boardingkorten i köerna och fick gå före till den lilla shuttlebussen till terminal F. Och hade vi inte gjort det skulle vi garanterat ha missat vårt anslutningsflyg. Den resterande timmen sprang vi oavbrutet. På rullband och i rulltrappor. Mellan våningsplan och genom till synes oändliga passager. Strax före klockan tio nådde vi till slut säkerhetskontrollerna vid rätt terminal. Tio minuter före planets avgångstid.

 

Vi försökte förklara brådskan för en av kövakterna men blev hänvisade till att vänta på vår tur vid säkerhetsbandet. Tack vare en fransk kvinna som hörde och som grep in fick vi ändå gå före dem som just höll på att gå igenom kontrollen. ”Voila madame avec ses petits qui a le départ à dix heures!” ropade hon och hjälpte oss att kasta upp väskorna på bandet.

Ett nästan missat plan – och en resväska som blev kvar

Därefter nya rulltrappor och korridorer. Två minuter före avgång såg vi gaten i fjärran. Jag satte femåringen på kabinväskan och sa till honom att hålla i sig hårt. Därefter sprang vi för allt vi var värda tillsammans med några indiska affärsmän som också höll på att missa planet. Och tack vare att de höll planet för oss kunde vi gå ombord precis på avgångstiden.

Genomsvettiga kunde vi äntligen sätta oss på våra platser. Inte enbart på grund av språngmarschen, men också för att vi redan vid tretiden på morgonen hade satt på oss underställ för att slippa frysa på planet. Vilket var helt fel beslut den här gången. Jag kände mig nästan som en äkta indier när vi gick ombord i våra tjocka tröjor. I Bangalore är det många som tycker att det är motiverat med dunjacka vid temperaturer kring 20 grader. Men vi hann i alla fall med planet. Och att min resväska blev kvar i Paris kändes som ett mindre problem i sammanhanget. Barnens kom ju i alla fall med. Och enligt Lars får Air France alltid bara med sig hälften av väskorna till Indien…

Indisk välkomstadministration

Efter en flygning på drygt åtta timmar väntade den sedvanliga indiska välkomstadministrationen. Pass, visum, adressblanketter – repeat. Därefter nya blanketter och som skulle fyllas i för den sakande resväskan. Och så i väg till en annan informationsdisk i en annan ände av flygplatsen för att få ett antal stämplar på blanketterna. Stämplar är närmast något obligatoriskt om ett papper ska vara giltigt i Bangalore. Därefter pass igen.

Framme till slut

Klockan halv två på natten indisk tid, då vi hade varit uppe sedan tre på morgonen svensk tid, kunde vi äntligen gå ut i den varma indiska natten. Där Lars och vår fantastiska trygga chaufför P. väntade på oss bland nattöppna kiosker, bilar och sovande gatuhundar. I en stad som första gången kändes fullkomligt kaotisk att komma till. Men som med mer vana ögon inte är lika överväldigande. Och som på ett sätt också blivit ett slags hemma. Ytterligare ett.