Bland djungel, berg och kaffeplantage – en roadtrip i Indiens fantastiska natur

I veckan gav vi oss ut på en roadtrip i Karnataka – den delstat som Bangalore ligger i. Målet var ett kaffeplantage beläget högst upp på ett berg, som vi hade fått höra skulle vara otroligt vackert.

Just det här plantaget ligger i distriktet Chikmagalur, som är känt för sina kaffeodlingar och natursköna vyer https://www.thrillophilia.com/places-to-visit-in-chikmagalur.  Och vägen dit skulle gå genom  både städer, kaffeodlingar och vildmark .

En jobbig start – med demonstranter och kor

Enligt Google Maps skulle sträckan ta cirka fem och en halv timme att köra,. Vi fick dock en dålig start, eftersom det visade sig vara Karnataka Formation Day just den dagen. Vägarna ut ur Bangaloreområdet var proppfulla med människor som firade eller demonstrerade. Eftersom många av de demonstrerande var lantbrukare var det dessutom ovanligt mycket kor på vägarna. Som alltså trängdes med alla människor som viftade med gula och röda karnataka-flaggor. Första milen tog därför en mindre evighet att köra.

Karnatakas mest älskade skådespelare

I Karnataka är det viktigt att uppmärksamma och fira det som är specifikt för delstaten. I alla fall är det intrycket som jag fått under min relativt korta tid i Indien. När den kände Karnataka-skådespelaren Puneeth Rajkumar dog för ett år sedan strömmade människorna ut på gatorna för att sörja och hylla honom. Och på årsdagen av hans död den här hösten gick man på nytt ut för att högtidlighålla hans minne. Och trots att jag inte sett någon av hans filmer har han även för mig blivit ett välbekant ansikte eftersom hans foto sitter uppsatt lite varstans i Bangalore. Som på husväggar och i affärer.

 

Enligt vår helper beror vurmen mycket på hans stora engagemang för Indiens fattiga. Genom sin välgörenhetsstiftelse ska han bland annat ha byggt skolor för mindre bemedlade. När vi nu  körde genom för oss nya delar av Karnataka blev det ytterligare tydligt hur mycket han fortfarande betyder för människor även utanför Bangalore. I flera byar var det just hans fotografi som täckte de stora affischpelarna på såväl marknadsplatser som huvudgator.

”National Highway” – ingen garanti för en ordentlig väg

Därefter gick det lite bättre. Även om begreppet National Highway i Indien inte på något sätt är en garanti för att vägen är vare sig bred eller rak. Lika gärna kan ”the highway” vara en trång och snirklig väg genom en by.

Att ge sig ut på vägarna i Indien är många gånger en både intressant och påfrestande upplevelse. Det är vägdamm, skräp, avgaser och trafik som i princip aldrig följer de angivna filerna – eller ens den givna färdriktningen.

Överallt springer gatuhundar – ensamma eller i flock. I bland saknas riktig väg helt och man får skumpa fram i grus, sand och djupa hål. Att försöka utnyttja tiden genom att samtala, eller att läsa något i mobilen är i svårt. Även i en modern bil får man kämpa mot konstant åksjuka och illamående. Och stå ut med att flyga hit och dit i de värsta guppen.

Hårolja – och andra upplevelser längs vägarna

Men man får också uppleva mycket när man reser genom den indiska landsbygden. Saker som man aldrig får se när man bilar i Europa – på gott och på ont. I en av byarna vi åkte igenom hade de till exempel specialiserat sig på att sälja vegetabilisk hårolja till förbipasserande. Dimensioneringen av försäljningen var svår att förstå för oss som utomstående. Med tanke på hur få vi var som reste genom byn. Och hur otroligt mycket hårolja som stod utställt till försäljning. Var tionde meter fanns ett nytt stånd med försäljare, som var och en hade radat upp ett trettiotal flaskor hårolja. Och över hela byn satt gigantiska reklamskyltar uppsatta som visade kvinnor med enorma hårsvall, längre än dem själva -tack vare byns hårolja.

I Indien vet man verkligen aldrig vad man kan vänta sig längs vägarna. Och redan på förhand kan jag gruva mig inför vetskapen att vi någonstans längs vägen kommer att behöva stanna längs en ”public toilet”. Även om de i slutändan kan visa sig vara precis lika fräscha (eller ofräscha) som på ett europeiskt rastställe. Men eftersom spannet generellt är större i Indien blir också osäkerheten det.

Att behöva välja säkra kort

Därför händer det tyvärr att vi längs vägarna i Indien stannar och äter på stora snabbmatskedjor hellre än små pittoreska familjerestauranger. Kedjor som vi i Europa aktivt brukar välja bort för att istället leta efter det mer pittoreska. Och trots att de lokala restaurangerna ofta är de bästa även i Indien vågar vi här inte alltid chansa. Därför stannade vi den här gången -utan entusiasm – vid Kentucky Fried Chicken, vilket blev en både tråkig och ganska smutsig upplevelse. Men vi kunde välja det säkra kortet pommes frites. Och få tillräckligt med energi för att orka åka vidare.

Jag tror att man behöver vara lite tuff för att känna sig helt bekväm med livet i Indien. Eller i alla fall van vid det ”icke-västerländska”. I min egen bekantskapskrets här i Indien kan jag märka att de som tidigare backpackat i fattigare länder och världsdelar, verkar ha betydligt lättare för att stå ut med kaoset man ofrånkomligen hamnar i då och då när man lever här. Betydligt lättare ån vad vi har som mest rest i västerländska länder eller under mer ordnade former.

Livet utanför de stängda områdena

För mig var det lite av en chock att flytta till Indien. Även om jag hade blivit förvarnad var jag inte beredd på hur annorlunda Indien verkligen kan vara.Och även om man ganska snabbt vänjer sig vid hur livet här ser ut är det fortfarande svårt att känna sig helt avslappnad i det myller av intryck, människor, dofter och djur, som varje utflykt eller resa utanför de stängda områdena innebär. Samtidigt vill vi naturligtvis se det äkta Indien, utanför lyxrestauranger och gated communities. Och även om det tar några dagar att återhämta sig efter de krävande bilturerna, är de så gott som alltid värda ansträngningen.

Att åka bil istället för flyg har ju dessutom många fördelar, inte bara klimatmässigt – vilket jag även skrivit om i ett annat inlägg https://lindien.se/2022/07/26/bila-i-europa-med-barn/. Man får se hur landskapet gradvis förändras och kan lära känna fler delar av ett land än om man bara flyger från punkt A till punkt B. Den här gången var det intressant att följa hur terrängen ändrades från de platta stadsnära områdena utanför Bangalore till de kuperade och mer glesbefolkade naturområdena i västra Karnataka.

Landskapet växlade mellan öppna bergsområden till tät och till synes ogenomtränglig djungel. Och däremellan byar och bostadsområden av varierande storlek. Ju närmare vi kom kaffeplantaget i distriktet Chikmagalur, desto krokigare blev vägarna. Den sista milen gick brant uppåt genom djungel och kaffeodlingar. Vi blev alla tvungna att hålla i oss i kurvorna. Och att kämpa mot illamåendet.

Milsvida vyer och orörd natur

Vyerna när vi väl kom fram var dock väl värda de många turerna i bil. Nedanför det lilla huset som vid hyrde bredde den orörda skogen ut sig, mil efter mil så långt ögat kunde nå. Utifrån vad jag kunde se på kartan är området är ett så kallat Wildlife Sanctuary. Skillnaden mot 11-miljoners staden Bangalore kunde inte vara större.

Kaffeplantaget var en perfekt plats att semestra på med barn. Förutom att bada och njuta av utsikten kunde man om man ville låna fiskeutrustning för att fiska i den lilla sjön i närheten. Våra två äldsta barn valde istället att följa med på en guidad promenad i området – och fick se både ekorrar, apor och kaffeplantor. De fick se och lära sig skillnaden mellan kaffesorterna Arabica och Robusta – och även plocka peppar direkt från buskarna i plantagets pepparodling.

Ett plantage integrerat i naturen

Det som överraskade mig positivt med att vistas mitt i kaffeodlingarna var att de kändes som en naturlig del av skogen. Träden var inte skövlade för att ge plats åt odlingarna, utan växte fritt och varierat bland plantorna. På några av de andra plantagen vi passerade på vägen hade man kapat grenarna på träden för att få mer ljus till plantorna, vilket gav dem ett pinnigt utseende med lövverket tätt längs stammen.

Men här fick istället de naturliga trädkronorna breda ut sig, vilket innebar att området var otroligt rikt på fåglar. Från morgon till sen kväll hördes fantastiska fågelläten från alla olika håll av skogen. Här som i Bangalore flög papegojor konstant mellan trädkronorna. Men man kunde också se och höra mer ovanliga arter, som jag min vana trogen försökte att hobby-artbestämma.

Ovanliga fåglar – och ett missförstånd

En av de små fåglar som flög förbi lyckades vi fotografera. Och för att identifiera den försökte vi ta hjälpa av personalen. Vi förklarade att vi inte hade lyckats hitta fågeln någonstans i den 500-sidiga fågelbok om indiska arter, som min fågelintresserade pappa bistod med via länk. Detta missförstods dock och personalen trodde att det var jag personligen som hade skrivit en 500-sidig bok om indiska fågelarter. Och de gjorde sitt bästa för att peka ut var jag kunde se mest fåglar i området.

Personalen var för övrigt fantastiskt trevlig. Och när vi efter några dagar skulle lämna det avlägsna plantaget var det med en vemodig känsla. Som alltid när man åker ifrån en plats som man troligtvis aldrig mer kommer att återse i livet. Nästa eventuella resa i Indien kommer förmodligen att gå till en annan destination. Men jag skulle utan tvekan rekommendera plantaget till alla barnfamiljer som vågar ge sig ut på vägarna i Karnataka. Och som söker efter en harmonisk plats långt från stadslivet att hämta andan på.